Tankar om att komma 2:a

Vet inte om jag kunnat förbereda mig på något speciellt sätt för föräldraledigheten, men några slutsatser skulle jag nog så här i halvtid kunna dra;

• Man är inte ledig
• Man får inte sova så mycket
• Vissa dagar suger
• Det sociala tar stryk
• plus en massa andra saker
• Men framför allt, det är inte lätt att komma 2:a
  

Föräldralediga pappor är inget ovanligt nuförtiden, vilket är superbra. Men jag känner rädsla för att klaga över min situation. Jag vill klaga, men jag känner mig som gubben i en gammal reklamfilm som klagar över att kvinnor inte vet hur det är att vara riktigt förkyld. När jag går på stan med barnvagnen så möter man ibland pappor med egna barnvagnar, men det är inte lika många som de grupper med mammor man ser. Jag brukar gå förbi skrapan och kolla tv-spel. Där finns det ett par barnvagnsvänliga fik, dessa är verkligen fulla med barnvagnar. Men det är bara mammor som sitter där. Mammor får det sociala serverat på silverfat, jag kan bara utgå ifrån min egen situation. När Tuvan kom så bjöds min älskling in till en föräldragrupp. En grupp nya mammor träffades på BVC för att mäta, väga och prata om sin situation. Ett bra tillfälle att bonda, de var alla i en ny situation. Kanske lite rädda att ensam ta hand om en nyfödd. Livet just då kretsar kring den nyfödde, hur sover den, hur äter den och hur bajsar den? Träffarna på BVC sker i början ganska ofta. Sedan jag gick på föräldraledighet har jag varit på en träff på BVC, ett informationsmöte om cykelhjälmar och faror i hemmet. Det var en del pappor där, men mest mammor. Vi pappor fick ta över den "trevliga" gemenskap som mammorna haft, jag kände press på att det skulle vara trevligt. Vi skulle träffas för promenad på tisdagar. Problemet var att jag inte fick bonda, jag var inte i en utsatt situation med en nyfödd. Jag hade haft barn i 9 månader och visste hur det fungerade, som förälder hade jag slutat nojja över andningen och matningen. Hade kanske inte samma stora behov av att ställa frågor, det handlade mest om hur bra barnet kröp eller hur många tänder som kommit. Vi pappor skulle ta över, några pappor skulle vara hemma i 3 månader jag skulle vara hemma i 7-8 månader, jag kanske inte investerade tillräckligt med energi för att skapa gemenskap. Vi pappor hade kanske inte lika mycket att snacka om, hur kul är det att börja snacka om vad man jobbar med? Vad skulle bli grunden till vår gemenskap?

Jag går inte på Tisdagsträffarna längre, jag ser mailen om dem. Jag får bara dåligt samvete och läser dem inte. Har jag fortfarande rätt att klaga då? Det sociala finns ju där i inboxen! Tuvans kompisar går på promenad, men inte Tuvan. Det är säkert supertrevliga föräldrar, men efter ett par promenader med krystade samtal om ingenting så blev det bara jobbigt.

När man är klar med föräldraledigheten gäller det att återta sitt liv. Man är trött på att gå omkring i mysbyxor luktandes bajs. Min älskling har börjat återta sitt liv, men jag har förlorat mitt!

Nu vill jag berätta att det kanske egentligen inte är så farligt, men när man skriver så vill man ibland dra sina resonemang till sin spets. För att på något sätt förklara hur det är att komma 2:a.

När man jobbar har man ett socialt utbyte, vilket man saknar som föräldraledig. Jag jobbade de första månaderna, skyndade mig hem för att få så mycket tid som möjligt med Tuvan. För mig var det fortfarande nytt, var hemma några veckor i början, men jag fick inte se den underbara utvecklingen på samma sätt. Jag ville ha så mycket tid jag bara kunde med mitt barn. När min älskling nu börjat jobba så kan jag tänka mig att nyhetens behag har lagt sig lite. Jag menar inte att man inte vill umgås med sitt barn, men man känner nog att det gäller att ta tag i det som ens eget liv, träffa kompisar, satsa på jobbet, sånt man kanske inte hann med när man var hemma på samma sätt. Återta sitt liv, bli lite fri igen. Som 2:a sträcker sig den första tiden med sitt barn längre, man har ett litet barn längre. Tiden innan man går på föräldraledighet är bara väntan. Den som är hemma först kan lägga "barntiden" bakom sig tidigare.

Men förlora mitt liv? Vet inte varför jag skriver så, men jag tror att det handlar om att jobba. Hur kul eller tråkigt jobb man än har så är det den plats där man har mest socialt utbyte. Man träffar kolleger, man pratar om jobb men även andra saker. Intellektuellt utbyte eller inte så får hjärnan näring, den får något att processa. Detta sker inte på på samma sätt med en 1-åring. Jag ser fram mot att min älskling ska komma hem, så att min hjärna får något att processa, något som jag inte sett på Internet. Lite vardagsprat i vardagen så att säga.

Nu kan jag inte kräva exakt rättvisa, men som nybliven mamma (oftast den som är hemma i början) så får man en hel del uppmärksamhet. I början när jag jobbade så ringde ett antal gånger om dagen och frågade hur det var, hur gick amningen, sömnen osv. Min älskling ringer inte så ofta och kollar läget, nu kanske inte hennes jobb tillåter henne att sitta i telefon hela dagarna, det kanske inte är samma frågor som gäller nu efter 1 år som det var efter 1 månad med barn, men det är underbart när hon ringer, det känns skönt att avrapportera vad som hänt på hemmafronten.

Varför klagar du egentligen? Jag vill inte se det som att jag klagar, det handlar bara om lite tankar om att komma 2:a. Lite andra slutsatser om att vara föräldraledig;

• Man får mycket kärlek
• Man lär känna sitt barn
• Man får leka mer än någonsin
• De flesta dagar är underbara
  
• Man går ner i vikt
• Man har tid över för egna tankar
• plus en massa andra saker
• Men framför allt, det är fan nog tuffare att vara först

Och för att få lite perspektiv. Min kusin bor inte i Sverige, han fick inte en enda dag i föräldraledighet. Barnsoldater, svält och krig... Vad bloggar jag om? Stackars svenska man!